Sitter och pratar på skype. Med sakande vänner. Så underbart att höra deras röster, saknar dem redan. Och det är mer än tre veckor kvar tills vi träffas igen. Och den tanken är jobbig, grymt jobbig.

Jag hade en plan, en plan på att åka hemifrån en helg. Till en okänd plats, en farlig plats. En plats jag inte ens vet var den ligger. Men jag tror inte jag vill. För jag är feg. Och jag vill inte vara till besvär. Inte för någon. Och jag känner inte personen riktigt. Inte på de viset som när man åker hem till en kompis för första gången. Och jag är rädd. Det hade varit så mycket lättare om personen kom hem till mig istället. Men det vill jag ju inte säga. För jag vill ju inte vara elak. För jag känner mig elak när jag tänker så. Och jag vill inte vara elak. Jag vill inte det. Och jag vill inte vara till besvär. För jag ill inte vara jobbig. Jag vill inte, jag vill inte jag vill inte. Fast samtidigt vill jag ju. Åhh vad jag blir förvirrad. Av mig själv. Löjligt.