Det går så fort, att vända upp och ner på livet. Vet inte riktigt vad jag ska tro på längre eller vad jag ska hoppas på. Är egentligen riktigt glad för att det är som de är som de mellan oss nu. Det känns riktigt bra och jag blir glad när jag tänker på dig. Men sen sa du att du visste vad du ville göra nu, och att jag skulle bli en av de första som fick veta. Jag får lite ångest när folk har hemligheter för mig, jag är så rädd att jag ska tolka det fel och hoppas på något helt annat. Att jag sedan kommer gå och ångra mig och vara riktigt deppig. Och det orkar jag inte vara, den tiden är förbi!
Tänker mycket på den cirklen som Jennifer förklarar för Simon i "I rymden finns inga känslor". Det är så bra förklarat och jag känner igen mig på pricken. Hur ens känslor går som en cirkel, på toppen mår man riktigt piss, sen lite mindre piss, dåligt, helt okej, mår bra, glad, lycklig, peppad, asglad och på toppen riktigt cpglad men precis vid sidan om cpglad finns riktigt piss och det är så lätt att trilla över.

Jag blir så orolig när andra mår dåligt, jag blir så ledsen då. Jag vill ju bara att alla ska vara någerlunda glada och bara få känna att livet leker. Men så är det ju inte riktigt, tyvärr. Känner för att göra en massa galna saker, saker som inte borde varit riktigt normalt att göra. Men vet inte om jag skulle våga göra allt heller, det är så lätt för mina tankar att skena iväg till en annan värld. Där är det jag som styr, där är alla glada och vi har bara en massa roliga saker för oss. Där finns inga tråkigheter där inte. Jag önskar att det fanns stunder då min värld var verklig, bara om så för tio sekunder eller så.

Bild från i vintras när vi bakade pepparkakshus.
A Day To Remember – If It Means A Lot To You