Så jag säger inget, Vill inte genera henne
Håkan Hellström – Jag vet vilken dy hon varit i
Jag är en ordning och reda människa. Ska jag göra ett arbete ska det vara strukturerat och uppgiften måste beskriva exakt vad jag ska skriva om. Jag tycker om när alla böcker står rakt i skåpet, när papperna är samlade i olika mappar, tex. latin, engelska, matte osv. De ska vara lätt att hitta. Jag vet att det är ett sjukt beteende men sån är jag. När det är fria uppgifter när man får skapa i princip vad man vill, upplever jag ett obehag. Jag har inte kontroll över situationen och jag får lite smått panik. Om man får en uppgift där det står att man ska måla en häst (bara som exempel) så måste jag veta vad det är för sorts häst, hur den ser, vilka färger jag behöver använda, vad det ska vara för bakgrund osv. Jag tycker inte om att improvisera och chansa, jag verkligen MÅSTE ha kontroll över situationen, annar upplever jag den som obehaglig. Och om jag upplever något som obehagligt så får jag för mig att jag inte kan kan och då misslyckas jag totalt. Och det vet jag redan innan. Jag gillar inte att bestämma arbeten som jag ska lämna in själv, jag vill ha strikta instruktioner så jag vet att jag får med det läraren vill ha.
Om jag inte har kontroll på situationen och inte vet vad jag ska göra om någon säger något eller någon gör något, då får jag panik. Jag skulle helst bara vilja krypa ner under täcket och ligga där tills det hela är över. Så just nu vet jag inte alls vad jag håller på med, jag vet inte vad jag ska göra, för inget, absolut INGET får gå fel. De har de gjort så många gånger förut. Jag måste få ha kontroll, jag måste få veta. Går runt med en stor stenklump av oroskänslor som åker upp från magen till halsen och sen trillar den hårt som bara den ner i magen igen. Det är verkligen inte kul och jag har smått panik hela tiden, eller de är kanske ångest. Jag har inte kontroll över situationen och jag vet inte vad jag ska göra med känslorna jag känner. Och jag måste erkänna att någonstans där inne så gillar jag de, at du leker lite med mina känslor. Sätter dem på spel helt enkelt. Fast ändå inte. För den där klumpen bara växer bara för varje sekund och blir bara hårdare och hårdare, tyngre och tyngre. Jag vill så gärna att du ska berätta, så att jag vet, så att jag kan fatta mina egan beslut, så jag kan få veta vad jag ska göra. För just nu vet jag ingenting, verkligen ingenting.
Everything thinks that I have it all
De är så de känns, att man alltid ska veta allt, för jag är Hon, tjejen som har ordning och reda. Hon som vet vilka lektioner man har, när och var man har dem. Vilka läxor till vilka dagar. När bussen går och sedan ankommer, när nästa tåg och hur många minuter man har på sig att byta.
Men när det kommer till kärlek vet jag ingenting, och förstår inte mycket. Jag vet inte om jag vågar ta steget utanför min trygga bubbla, spräcka den. För ingenting får gå fel. Och när jag inte vet vad du tänker eller tycker, jag vet inte det du vet. Skönast hade det väll varit att fega ur, krypa ihop inut i sin lilla bubbla, bara ligga där under täcket och sova, sen vakna när allt hade ordnat till sig. När det var tryggt igen. Men det är ju inte så det fungerar, och det vet jag, bara att jag ska inse det med. Jag måste våga, jag måste våga chansa om jag nu ska komma någonstans i mitt liv. Min bubbla är till för att spräckas, så snälla gör de så snabbt och smärtfritt som möjligt.
Jag är en ordning och reda människa. Ska jag göra ett arbete ska det vara strukturerat och uppgiften måste beskriva exakt vad jag ska skriva om. Jag tycker om när alla böcker står rakt i skåpet, när papperna är samlade i olika mappar, tex. latin, engelska, matte osv. De ska vara lätt att hitta. Jag vet att det är ett sjukt beteende men sån är jag. När det är fria uppgifter när man får skapa i princip vad man vill, upplever jag ett obehag. Jag har inte kontroll över situationen och jag får lite smått panik. Om man får en uppgift där det står att man ska måla en häst (bara som exempel) så måste jag veta vad det är för sorts häst, hur den ser, vilka färger jag behöver använda, vad det ska vara för bakgrund osv. Jag tycker inte om att improvisera och chansa, jag verkligen MÅSTE ha kontroll över situationen, annar upplever jag den som obehaglig. Och om jag upplever något som obehagligt så får jag för mig att jag inte kan kan och då misslyckas jag totalt. Och det vet jag redan innan. Jag gillar inte att bestämma arbeten som jag ska lämna in själv, jag vill ha strikta instruktioner så jag vet att jag får med det läraren vill ha.
Om jag inte har kontroll på situationen och inte vet vad jag ska göra om någon säger något eller någon gör något, då får jag panik. Jag skulle helst bara vilja krypa ner under täcket och ligga där tills det hela är över. Så just nu vet jag inte alls vad jag håller på med, jag vet inte vad jag ska göra, för inget, absolut INGET får gå fel. De har de gjort så många gånger förut. Jag måste få ha kontroll, jag måste få veta. Går runt med en stor stenklump av oroskänslor som åker upp från magen till halsen och sen trillar den hårt som bara den ner i magen igen. Det är verkligen inte kul och jag har smått panik hela tiden, eller de är kanske ångest. Jag har inte kontroll över situationen och jag vet inte vad jag ska göra med känslorna jag känner. Och jag måste erkänna att någonstans där inne så gillar jag de, at du leker lite med mina känslor. Sätter dem på spel helt enkelt. Fast ändå inte. För den där klumpen bara växer bara för varje sekund och blir bara hårdare och hårdare, tyngre och tyngre. Jag vill så gärna att du ska berätta, så att jag vet, så att jag kan fatta mina egan beslut, så jag kan få veta vad jag ska göra. För just nu vet jag ingenting, verkligen ingenting.
Everything thinks that I have it all
De är så de känns, att man alltid ska veta allt, för jag är Hon, tjejen som har ordning och reda. Hon som vet vilka lektioner man har, när och var man har dem. Vilka läxor till vilka dagar. När bussen går och sedan ankommer, när nästa tåg och hur många minuter man har på sig att byta.
Men när det kommer till kärlek vet jag ingenting, och förstår inte mycket. Jag vet inte om jag vågar ta steget utanför min trygga bubbla, spräcka den. För ingenting får gå fel. Och när jag inte vet vad du tänker eller tycker, jag vet inte det du vet. Skönast hade det väll varit att fega ur, krypa ihop inut i sin lilla bubbla, bara ligga där under täcket och sova, sen vakna när allt hade ordnat till sig. När det var tryggt igen. Men det är ju inte så det fungerar, och det vet jag, bara att jag ska inse det med. Jag måste våga, jag måste våga chansa om jag nu ska komma någonstans i mitt liv. Min bubbla är till för att spräckas, så snälla gör de så snabbt och smärtfritt som möjligt.
