Jag får panik. Har inte tänkt på denna personen på länge, denna person som gnagade i mina tankar ett tag. jag kan inte släppa tanken, och inte sluta tänka tillbaka på tiden då det var dem. Och nu när hon skriver till mig på facebook, då får jag panik. Även om jag vet att hon inte betyder något för honom längre, så kan jag inte riktigt släppa det. För det måste ju betytt något. Men inte nu längre. Och jag måste kunna lita på folk. Annars funkar det inte, man måste kunna lita på folk för att kunna gå vidare.
Men ändå denna panik/ångest. Även fast jag vet att jag inte gör något fel, så känns det ändå så. Jag vill ju inte vara ovän med någon. För det är inte den jag är, jag är inte den som bråkar. För sånt orkar jag inte med. För mig är bråk småbarnstrams! Sånt man höll på med på dagis.
Jag vet inte hur alla andra reagerar. Men jag måste få ut det, annars bryter jag ihop. Så det första jag gör är att prata med en riktigt nära kompis, som jag vet alltid lyssnar och alltid ställer upp. För hon hjälper mig reda ut mina myskotankar. Tack och lov för kompisar! Utan dem vet jag inte vad jag skulle ta mig åt!