Jag har funderat ganska mycket. På det där med att drömma, att våga drömma och att våga tro på sina drömmar.

Om man googlar dröm så kommer de upp " En dröm är en psykisk upplevelse".

Jag tror att drömmar har ganska mycket med ens verklighet att göra. Att man drömmer om det som man vill ska hända. Eller det man inte vill att ska hända. Hjärnan spelar oss ett spratt, kanske i hopp om att man ska lära sig något av drömmen. Hur man kan göra och hur man inte borde göra.

Jag tror att man lyssnar på sina drömmar undermedvetet. För man kommer inte ihåg alla drömmar. Något som är väldigt obehagligt är när man blandar ihop drömmar med verklighet, då kan det gå precis hur det vill. På gott och ont.

För mig behöver inte en dröm vara när man sover. En dröm kan vara så mycket mer. För mig är en dröm ett sätt att tänka och göra upp en massa olika möjligheter för sig själv om hur de skulle kunna bli. En dröm är ett sätt för mig att våga hoppas på det omöjliga, eller möjliga. Ett sätt att låta min hjärna arbeta och leka samtidigt.

Att våga drömma och tro på sina drömmar ger själen ro. Man kan inte drömma för mycket, man lär sig alltid något av det.

Att drömma kan vara både underbart och hemskt på samma gång. Så många gånger jag verkligen hoppats och gjort upp tusen olika sätt för mig själv på hur min dröm ska kunna slå in, och gång på gång möts av besvikelse. Men jag tror att det bara gör mig gott. Det gör mig starkare. Och man kan aldrig bli för stark för man vet aldrig vad världen har att erbjuda.

Vi människor är som riktigt starka rödlökar. Vi är fina att titta på när man tar av det yttersta skalet. Men vill man komma riktigt nära så måste man tränga sig igenom alla de skal vi byggt upp och för varje skal man lyckats ta sig igenom kommer några tårar.

Det är inte lätt att vara perfekt, och det kommer det heller aldrig att bli.