Sitter i soffan efter en första dag på praktiken. Jag är helt slut, näsan rinner och tror jag har lite feber från och till. Jag tuppar snart av. Ville bara säga det!
Praktiken verkar bli jättebra, de verkar vara trevliga personer och jag trivs ganska bra. Var rädd för att de skulle bli stelt och att jag inte skulle få göra någonting, men där hade jag fel! Verkar bli toppen!
Snart kallar sängen, önskar klockan kunde ticka lite fortare, så man inte verkar som värsta tönten som går och lägger sig tidigt!
Hoppas alla andra har det bra, alla andra HV10:are som också är på praktik!
Nej nu börja Ullared igen, seeeeeees!

Lov är verkligen slappa. Förstår mig inte på dem som orkar ha hela lovet fullproppat med en massa saker. Visst de är kul att träffa kompisar och hitta på saker, men nej. Det är lov. Då ligger man och slappar hela dagen, och gör ingenting. Det är lov. Kul för er som hittar på en massa, men nej tack! På mina lov vill jag bara slappa, och inte göra många knop, för det gör man sen när skola/jobb börjar. Man ska vila helt enkelt. Och göra det man är bäst på. Och det är SOVA!

Känner mig lat och dryg, men orkar inte vara social och snäll hela tiden. Man måste få vara på dåligt humör och få riktigt nörda sig vid datan. Tack och lov för lov! (hahah fatta ni skämtet?!)

Sitter och pratar på skype. Med sakande vänner. Så underbart att höra deras röster, saknar dem redan. Och det är mer än tre veckor kvar tills vi träffas igen. Och den tanken är jobbig, grymt jobbig.

Jag hade en plan, en plan på att åka hemifrån en helg. Till en okänd plats, en farlig plats. En plats jag inte ens vet var den ligger. Men jag tror inte jag vill. För jag är feg. Och jag vill inte vara till besvär. Inte för någon. Och jag känner inte personen riktigt. Inte på de viset som när man åker hem till en kompis för första gången. Och jag är rädd. Det hade varit så mycket lättare om personen kom hem till mig istället. Men det vill jag ju inte säga. För jag vill ju inte vara elak. För jag känner mig elak när jag tänker så. Och jag vill inte vara elak. Jag vill inte det. Och jag vill inte vara till besvär. För jag ill inte vara jobbig. Jag vill inte, jag vill inte jag vill inte. Fast samtidigt vill jag ju. Åhh vad jag blir förvirrad. Av mig själv. Löjligt.

Made the wrong turn, once or twice.
Så sant.
Så hemskt sant.
Läskigt sant.
So complicated.
Det är en riktigt bra låt.
Som talat rätt in i mitt skrumpna gråa hjärta.
So I swalloved the fear.
Jag vet inte vad andra tycker, och egentligen bryr jag mig inte. För denna låten betyder så mycket för mig. Det kvittar vad andra säger, för så är det. Den är helt perfect!
http://www.youtube.com/watch?v=s4Rax2PXiWA

Sitter i soffan, trött som en lus. Och klockan är bara tjugo i fem en freageftermiddag, hur ska denna kvällen sluta?
Snart beger jag mig till sängen, inna jag somnar sittandes i soffan! Det hade ju sett roligt ut!
Kvällen igår var helt underbar! Har saknat tjejerna så grymt mycket, och när man såg dem och fick höra deras röster igen, då var tårarna löjligt nära! Orkar verkligen inte skriva mer, nu blir det sängen! God natt!

Sitter i min säng på mitt kalla rum och lyssnar på gyllene tider. Drömmer om sommaren, om linnen, sol, bad och kompisar! Så sommaren kan gärna få komma nu, istället för dessa minusgrader!

Ikväll ska jag till en gammal klasskompis på tjejkväll, tjejerna från gamla klassen. Det ska bli riktigt mysigt och jag har saknat dem! Det är inte så lätt att träffas när man bor 18 mil ifrån varandra i veckorna, och sen på helgerna har de flesta fullt upp med saker de ska hinna med. Plugga, träna, fixa saker osv osv.

Jag är ganska glad, fast igår hade jag riktigt med ångest. Seperationsångest. För nu har jag pantat min gamla telefon, och det betyder ju att alla gamla sms är borta. Gamla sms som jag skulle vilja ha kvar hela livet. Gulliga sms från gulliga personer, personer som betyder så mycket för mig. Och när jag läste igenom alla sms igår, då mådde jag pekka! Ett tag stod jag till och med och grät, jag kände mig jättelöjlig, men när där var en 20 sms på raken från en riktigt nära kompis som bor en bit ifrån, då kom tårarna. Det var sjukt jobbigt! Jag är lite löjlig med sånt, att sms betyder så mycket men de gör de för mig.

Nej nu är vi på bra humör, det ser ut som att solen skiner utanför, jag ska snart gå upp ur sängen och in i duschen, fast först, lite mer musik!

Kan inte sluta tänka på en låt, den är så bra. Jag får tårar i ögonen varje gång, och videon är ännu bättre!
http://www.youtube.com/watch?v=s4Rax2PXiWA
Tycker att alla borde se den och tänka efter lite. Tycker scenen när hon ligger i badkaret och man ser vad hon har skurit in i armen, usch! Sen reser hon sig upp, och ändrar på allt. Sån skulle jag vilja vara, med en sån viljekraft. För har man bestämt sig för något så har man, och då gör man de. Den typen av personer beundrar jag, så oerhört mycket!

Jag tycker inte om att vara gullig och snäll, jag får panik då. Nu låter det som om jag är värsta elak men så är det inte, ta det inte fel. Men när en person skriver att man är söt/snygg/fin, att man är dens "lilla något", då får jag panik. För jag vill ju svara snäll tillbaka, men samtidigt hatar jag när någon säger att jag är dens något. För mig äger ingen, jag är bara min. Visst det är jättegulligt av den personen att den känner så, men tror du att du äger mig, då har du sååå fel! Jag kanske verkar som den snälla typen, som man lätt kan köra med, men det är bara ännu en fasad. Och man vill inte se vad som finns under fasaden, då får man en chock.

Håkan spelas och han reder ut mina tankar, tack och lov för det. Hans texter är bara så underbara, så sanna. Jag har många gånger funderat över om han har tagit dem från min hjärna, för det är precis så jag känner, så som han sjunger!

Jag får panik. Har inte tänkt på denna personen på länge, denna person som gnagade i mina tankar ett tag. jag kan inte släppa tanken, och inte sluta tänka tillbaka på tiden då det var dem. Och nu när hon skriver till mig på facebook, då får jag panik. Även om jag vet att hon inte betyder något för honom längre, så kan jag inte riktigt släppa det. För det måste ju betytt något. Men inte nu längre. Och jag måste kunna lita på folk. Annars funkar det inte, man måste kunna lita på folk för att kunna gå vidare.
Men ändå denna panik/ångest. Även fast jag vet att jag inte gör något fel, så känns det ändå så. Jag vill ju inte vara ovän med någon. För det är inte den jag är, jag är inte den som bråkar. För sånt orkar jag inte med. För mig är bråk småbarnstrams! Sånt man höll på med på dagis.
Jag vet inte hur alla andra reagerar. Men jag måste få ut det, annars bryter jag ihop. Så det första jag gör är att prata med en riktigt nära kompis, som jag vet alltid lyssnar och alltid ställer upp. För hon hjälper mig reda ut mina myskotankar. Tack och lov för kompisar! Utan dem vet jag inte vad jag skulle ta mig åt!

Egentligen finns det massor av saker som jag skulle vilja skriva om här. Men jag vill inte att det ska såra någon, jag vill heller inte känna att jag ångrar mig över ett blogginlägg. För livet kan snabbt ändras på en halv millisekund.

Jag är glad, riktigt glad. För egentligen är mitt liv mer än okej bra nu. För jag blir lika glad varje gång jag får ett sms, ett litet sms från en person som betyder ganska så mycket för mig just nu. Och det är egentligen helt sjukt, att ett ynka sms kan göra så stor skillnad. Samtidigt som jag blir jätteglad så blir jag väldigt osäker på mig själv. Vågar jag, vågar jag ta steget och chansa. Är jag redo, är jag tillräckligt säker på mig själv för detta? Just nu känner jag bara skit samma. Vågar jag inte nu när ska jag då våga? Jag kan inte leva i min bubbla för alltid. Även om den känns väldigt säker. Jag har bestämt mig, och jag ska banne mig våga. För det som inte dödar, härdar. Och det är aldrig fel att härdas!

Jag saknar mina vänner uppe i Tvååker jättemycket. För idag är det exakt en månad kvar tills vi träffas nästa gång. Och det känns hemskt att tänka så, jag får fullt med tårar i ögonen! När jag saknar dem alldeles för mycket så tittar jag på bilder som vi tagit, och så ligger jag där och ler för mig själv och tänker så roligt vi har tillsammans, haha vi är ju galna osv. För tillsammans är vi oslagbara. Oavsett hur galna vi än är så är jag glada att vi är de, för vi har så galet kul tillsammans!

Äntligen klar med matten! Har gjort provet med och det gick kanske inte helt bäst, men man kan ju alltid hoppas.
Det är fredag idag och det betyder att vi ska hemhem, de är snart lov, om en och en halv timme rättare sagt och sen har vi tre veckors praktik. De ska bli jättkul med praktik men inte lika kul att vara ifrån alla i en hel månad. Men det få funka helt enkelt!
Är på riktigt bra humör och allt känns så lätt och rätt! Bara en liten sak jag hade velat ändra på men de funkar inte riktigt. Men nu ska vi inte vara deppiga, de är fredag och då ska vi vara glada!
Kroppen känns som spagetti och fingrarna vet var de ska trycka på för tangenter men ändå så darrar dem. Det är egentligen en härlig känsla och jag gillar den! Allt känns bra och så ska det fortsätta vara!

Hjärnan snurrar för fulla muggar, får verkligen inte rätt på dessa linjära funktioner? Jag försöker verkligen och vill verkligen fatta dem? Men vad ska jag använda dem till senare? Orkar verkligen inte med dem!
Nej det SKA gå! Jag har bestämt mig, de är bara att ta fram vita flaggan ni linjära funktioner, för jag ska övervinna er!

Håkan Hellström – Jag vet vilken dy hon varit i

Jag är en ordning och reda människa. Ska jag göra ett arbete ska det vara strukturerat och uppgiften måste beskriva exakt vad jag ska skriva om. Jag tycker om när alla böcker står rakt i skåpet, när papperna är samlade i olika mappar, tex. latin, engelska, matte osv. De ska vara lätt att hitta. Jag vet att det är ett sjukt beteende men sån är jag. När det är fria uppgifter när man får skapa i princip vad man vill, upplever jag ett obehag. Jag har inte kontroll över situationen och jag får lite smått panik. Om man får en uppgift där det står att man ska måla en häst (bara som exempel) så måste jag veta vad det är för sorts häst, hur den ser, vilka färger jag behöver använda, vad det ska vara för bakgrund osv. Jag tycker inte om att improvisera och chansa, jag verkligen MÅSTE ha kontroll över situationen, annar upplever jag den som obehaglig. Och om jag upplever något som obehagligt så får jag för mig att jag inte kan kan och då misslyckas jag totalt. Och det vet jag redan innan. Jag gillar inte att bestämma arbeten som jag ska lämna in själv, jag vill ha strikta instruktioner så jag vet att jag får med det läraren vill ha.
Om jag inte har kontroll på situationen och inte vet vad jag ska göra om någon säger något eller någon gör något, då får jag panik. Jag skulle helst bara vilja krypa ner under täcket och ligga där tills det hela är över. Så just nu vet jag inte alls vad jag håller på med, jag vet inte vad jag ska göra, för inget, absolut INGET får gå fel. De har de gjort så många gånger förut. Jag måste få ha kontroll, jag måste få veta. Går runt med en stor stenklump av oroskänslor som åker upp från magen till halsen och sen trillar den hårt som bara den ner i magen igen. Det är verkligen inte kul och jag har smått panik hela tiden, eller de är kanske ångest. Jag har inte kontroll över situationen och jag vet inte vad jag ska göra med känslorna jag känner. Och jag måste erkänna att någonstans där inne så gillar jag de, at du leker lite med mina känslor. Sätter dem på spel helt enkelt. Fast ändå inte. För den där klumpen bara växer bara för varje sekund och blir bara hårdare och hårdare, tyngre och tyngre. Jag vill så gärna att du ska berätta, så att jag vet, så att jag kan fatta mina egan beslut, så jag kan få veta vad jag ska göra. För just nu vet jag ingenting, verkligen ingenting.
Everything thinks that I have it all
De är så de känns, att man alltid ska veta allt, för jag är Hon, tjejen som har ordning och reda. Hon som vet vilka lektioner man har, när och var man har dem. Vilka läxor till vilka dagar. När bussen går och sedan ankommer, när nästa tåg och hur många minuter man har på sig att byta.
Men när det kommer till kärlek vet jag ingenting, och förstår inte mycket. Jag vet inte om jag vågar ta steget utanför min trygga bubbla, spräcka den. För ingenting får gå fel. Och när jag inte vet vad du tänker eller tycker, jag vet inte det du vet. Skönast hade det väll varit att fega ur, krypa ihop inut i sin lilla bubbla, bara ligga där under täcket och sova, sen vakna när allt hade ordnat till sig. När det var tryggt igen. Men det är ju inte så det fungerar, och det vet jag, bara att jag ska inse det med. Jag måste våga, jag måste våga chansa om jag nu ska komma någonstans i mitt liv. Min bubbla är till för att spräckas, så snälla gör de så snabbt och smärtfritt som möjligt.

Det går så fort, att vända upp och ner på livet. Vet inte riktigt vad jag ska tro på längre eller vad jag ska hoppas på. Är egentligen riktigt glad för att det är som de är som de mellan oss nu. Det känns riktigt bra och jag blir glad när jag tänker på dig. Men sen sa du att du visste vad du ville göra nu, och att jag skulle bli en av de första som fick veta. Jag får lite ångest när folk har hemligheter för mig, jag är så rädd att jag ska tolka det fel och hoppas på något helt annat. Att jag sedan kommer gå och ångra mig och vara riktigt deppig. Och det orkar jag inte vara, den tiden är förbi!
Tänker mycket på den cirklen som Jennifer förklarar för Simon i "I rymden finns inga känslor". Det är så bra förklarat och jag känner igen mig på pricken. Hur ens känslor går som en cirkel, på toppen mår man riktigt piss, sen lite mindre piss, dåligt, helt okej, mår bra, glad, lycklig, peppad, asglad och på toppen riktigt cpglad men precis vid sidan om cpglad finns riktigt piss och det är så lätt att trilla över.

Jag blir så orolig när andra mår dåligt, jag blir så ledsen då. Jag vill ju bara att alla ska vara någerlunda glada och bara få känna att livet leker. Men så är det ju inte riktigt, tyvärr. Känner för att göra en massa galna saker, saker som inte borde varit riktigt normalt att göra. Men vet inte om jag skulle våga göra allt heller, det är så lätt för mina tankar att skena iväg till en annan värld. Där är det jag som styr, där är alla glada och vi har bara en massa roliga saker för oss. Där finns inga tråkigheter där inte. Jag önskar att det fanns stunder då min värld var verklig, bara om så för tio sekunder eller så.

Bild från i vintras när vi bakade pepparkakshus.
A Day To Remember – If It Means A Lot To You

Tankarna snurrar och jag fattar ingenting. Är trött på att inte veta. På hemligheter. På att inte få förstå. Så var de med de.

Ville mest säga förlåt. Tilla alla som läser denna psykiskt störda så kallade blogg. Jag vet att jag inte är riktigt normal och de står jag för, för de är trots allt den jag är!

Egentligen borde jag väl sova som alla andra vettiga människor och egentligen är jag nog trött. Men jag vill inte sova för jag kan inte. Jag kan inte sova här utan dig. Det låter helt sjukt men här konstigt tomt och det känns lite som ett brott att sova här utan dig. Fast de är de väl inte, men de känns så.

Och dessa granater, är de säkrade eller osäkrade? Varför skulle man kasta en säkrad granat, för att testa. För att se hur någon reagera? Eller den var kanske osäkrad men du sprang snabbare än vad du kastade så du fånga den någonstans halvvägs? För jag blir inte riktigt klok på detta. Önskar att jag var tre år igen och de största problemet var att man inte fick mat fort nog. Där var inte tal om killbekymmer eller något i den stilen. För har man några känslor eller tankar kring livet när man är tre år? Menar där är ju knappt någon som kommer ihåg något från den perioden då man var tre år.

Det snurrar i min skalle

Granaterna kastas, de är rena rama kriget. Det där osynliga kriget. Men ändå smärtsamma. Om man skulle beskriva hur jag känner mig så är de: förvirrad,förvirrad,förvirrad,idiot. Låter kanske hel konstigt men de är så de känns. Och det är inte de alla tror, eller alla tror att de vet. För jag blir bara förvirrad, visst blev jag glad när du skrev till mig men chockad på samma vis. Och sen när du skrev det där igen, vad skulle jag göra? Hade du skrivit till rätt person och vad menade du? För de räcker med ett litet ord för att få igång mina tankar. Och de är kanske inte de mest realistiska sakerna som min hjärna hittar på, även fast jag ibland önskar att de var så. Eller gör jag verkligen de, hur vill jag ha de? Hur vill jag känna, hur vill jag tänka, hur vill jag tycka?
Förvirradförvirradförvirradförvirrad... Ååååååååh jag känner mig som en stor idiot! Att jag inte kan fatta hur du tänker/tycker? Jag frågar mig flera gånger om hur du tänker, om jag sårar dig på något vis. Om jag säger så, hur reagerar du då? Hur vill du att jag ska vara? Tänker du fortfarende mycket på henne, tycker du fortfarende om henne? Hur vill du att de ska se ut mellan oss? Vänner/ovänner eller något helt annat? Jag förstår inte och egentligen hade de väl varit skönt att få de förklarat för sig, men jag vill inte framstå som en idiot som inte fattar. Även om jag kanske är de. För jag vet att jag kan vara väldigt trögfattad ibland, även fast jag vill förstå.

"En sång för alla dem som aldrig hittat någon att dela sin glädje och sorg med"
Är de så jag ska ha det? Egentligen hade de varit ganska skönt, slippa förvirrelser men samtidigt nej. Man vill väl bli älskad och omtyckt för den man är? För jag är väl någon?
Ååååååååh vad jag undrar vad jag betyder för dig? Om jag ens betyder något för dig? Om du någonsin tänker på mig, och undrar vad jag tänker, precis som jag gör nu? För något måste du väl tycka om du nu skickar till mig? Eller gör du de bara för att vara schysst, eller för att förvirra mig ännu mer? Nej de gör du väl inte, för så som jag har lärt känna dig så är du inte typen som driver med personer. Du är mer den snälla typen som bryr dig fast du kanske inte alltid vill visa de. Eller har jag fått för mig fel? Igen?

Sitter(läs ligger) i soffan med täcke och datan, Håkan spelas och tankarna snurrar och tårarna kommer och går. Låt din vän få veta. Jag tycker verkligen om Håkans texter, de känns som om han har plockat dem från min hjärna. Snart måste jag hoppa in i duschen för att göra en viss person nöjd. Har ingen lust, skulle bara vilja åka bort härifrån, bort till en plats där jag känner mig trygg, där jag kan få tänka. För granaterna lugnade sig ett tag men nu börjar de komma tillbaka igen, de känslomässiga granaterna. Och med dem kommer tårarna och tvivlet, tvivlet som kommer inombords. Då jag inte vet varför jag gör jag som jag gör, om de har någon mening, om de sårar någon, om de tjänar något till? Jag vet inte varför?